Nu får ni läsa min novell "jag är så lycklig". Jag skrev den för ett tag sen...
Jag är så lycklig
Jag är världens lyckligaste människa! Jag har två underbara barn och den mest underbara mannen som finns. Vårt hus i det underbart vackra bostads området är helt...
Underbart! Jag är så lycklig!
Senare
Jag minns inte så mycket längre, bara att jag är lycklig. Inget om min uppväxt, bröllop eller mina underbara barns födelse. Alla minnen har tynat bort den senaste tiden. Men vad är det de säger? Lev nu? Det är precis det jag gör. Jag är hemmafru, tar hand om mina barn och lever ett underbart liv. Man ska väl inte gräva ner sig i det förflutna? Men jag har inte sett några andra människor på evigheter, de är aldrig ute på natten, som jag.
Jag går inte ut på dagarna. Utan på de underbara nätterna när det är fullmåne.
Det är mörkt nu. Det ringer på dörren och jag öppnar för min underbara man som har famnen full med presenter till mig och barnen. Vi äter middag. Det är sent, men vad lycklig jag är.
Samtidigt på en detektivbyrå
”Vi har fått en samtal från den jägare.” Füller säger det med så bra svenska han kan. Trots han bott här så många år har han fortfarande svårt med grammatiken.
”Från jägaren?” Frågar Andersen med extra betoning på jägaren. Han ska alltid hacka på något.
”Jo, han säga att han hört konstigt ljuden ifrån ‘spökstaden’.” Spökstaden. Det lilla samhället som blivit bombat under slutet av 2:a världskriget. Alla hade omkommit och det var förbjudet område som såg ut (bokstavligt talat) som ett bombnedslag. Ibland hade det förekommit att ungdomar varit där och busat. Jägaren ringde alltid till detektivbyrån då.
”Det är väl bara att vi åka ut” Säger Füller. Han känner att en tur till spökstaden inte är det roligaste fredagsmyset men plikten kallade.
En timme senare så glider bilen in i bostadsområdet som det inte bodde någon. Det är hemskt att se det, man är alltid skakig i benen, för det här stället ger dåliga vibbar.
Leksaker, delar av hus, cyklar och möbler. De flesta kropparna är borta men det var svårt att hitta alla. Då ser Füller något som rör sig kanske 60 m bort i rasmassorna. Är det kanske ett djur? De stannar bilen och går ut. Andersen ser lite blek ut. Deras ficklampor glider över rasmassorna i det en gång så underbara bostadsområdet. Framför dem står resterna av ett hus, halva är bortsprängt men resten verkade oskatt. Allt är rörigt och trasigt därinne. Füller går närmare. Då ser han henne. En gammal kvinna som en gång säker har varit mycket vacker. Hon går runt i det som fanns kvar i huset och pysslar. Hon är smutsig och hennes vita yviga hår är trassligt. Hon bär en rosa morgonrock. Den är gammal, men fin. Fast den skulle nog passa bättre på en 20-årig tjej.
Vad gör hon här? Det är bara en mycket gammal kvinna intalar Füller sig, så de går in genom den öppna husväggen.
Han ser den gamla kvinnan gå upp på övervåningen och de följer efter henne. Hon försvinner in i ett rum. De följer efter och står precis bakom henne. Det ligger någon i sängen, kvinnan stoppar om personen i sängen, kysser den godnatt och vänder sig
om. Är det flera här?
Hennes rynkiga ansikte är skrämmande men hon ser dem inte. När hon gått ut så går Andersen fram till sängen och lyfter på täcket. Där ligger ett barnskelett i rosa nattlinne. Täcket är rostfärgat av gammalt blod. Börjar det inte lukta lik här? Undrade Füller för sig själv. Andersen ryggar tillbaks och börjar vingla. Men Füller springer efter kvinnan och kommer in i nästa rum lagom för att se kvinnan stoppa om ännu ett skelett, nu med blå randig pyjamas. Han backar undan och låter henne passera.
Tankarna går runt. Füller tar ett djupt andetag och går in i det sista sovrummet och ser den gamla kvinnan krypa ner i den gamla sängen, och kyssa ett skelett godnatt. Hon sluter ögonen och viskar:”Jag är så lycklig”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar